LaBrie

Snart är det bara 80 dagar kvar av graviditeten och jag har börjat räkna ner. Sa till barnmorskan här om dagen att räcker det inte med 7 månader, det är ju liksom ganska lagomt. Men nä, inte det - nu är det det värsta kvar kan man säga. Nu börjar det kännas och man blir större för var dag som går. Att bara knyta skorna är ett projekt. Dock är jag glad att jag inte har allt för stora besvär utan klarar det mesta själv och lever i stort sett som vanligt förutom träning och fysisk aktivitet som minskat. Det som dock har hänt sista tiden är att jag, förutom att ha ont i ryggen, sover ganska dåligt så jag är väldans trött. Detta medför att det är ganska segt att vara på jobbet 8 timmar om dagen. Just nu tycker jag dock om mitt jobb och har roliga uppgifter och framförallt mycket att göra vilket jag älskar. Det ska vara fullrulle på jobbet då är det som bäst. Men det tappar lite värde när man är så trött och helst bara vill hem och sova. Jag försöker bita ihop men räknar nu dagarna tills jag ska gå hem. Planen är att gå hem den 4 februari och bara hoppas att lillen tänkt stanna i magen tills det är beräknat så jag hinner vila och ladda ordentligt innan det är dags.

 

Något som är positivt är att jag nu inte längre ser förlossningen som en skräck utan att jag faktiskt ser positivt på den och längtar. Framförallt längtar jag väl efter barnet men min rädsla är i stort sett helt borta. Trots detta så är det samtidigt väldigt svårt att förstå att snart är jag där och föder vårt barn. Jag! Lilla jag. Ett barn. Mitt barn. Vårt barn. Helt sjukt faktiskt och jag kommer inte fatta det förrän då. Om ens det.