Nä, som sagt, ingen bebis än. Det här med att man kan sätta igång en förlossning tror jag verkligen inte är möjligt. Jag städar, jag tvättar, jag bär, jag går i trappor, jag promenerar, jag mockar, jag sopar, jag skurar, jag tränar hund, jag halkar omkring i halkan, jag springer, jag plumsar i snön. Ja jag vet inte men om det inte sätter igång av det så tror jag faktiskt inte att det går att påverka. Bebis kommer när bebis vill, oavsett vad man gör.
Har just varit ute och tränat två fin fina hundar. Vidar blir verkligen glad när han får träna nu. Har ju blivit mycket vila för honom i vinter efter en intensiv sommar och höst. Är så sugen på att träna agility med honom också men jag måste bli mer rörlig först så det får vänta lite till.
Idun sköter sig faktiskt kanon när man tränar. Tränar position med henne och kontakt samt inkallning. I slutet kastade vi mycket boll också och hon fattade fort att hon ska komma tillbaka med den, bra inkallningsövning. Hon fattar det mesta fort faktiskt, bara man ger henne en chans, så jag tror att när hon landar mentalt så kommer hon bli riktigt rolig att träna med.
I helgen kommer christoffers föräldrar hit och stannar till tisdag. På tisdag är ju också dagen D så vi får se om de lyckas komma hit lägligt eller om de missar nedkomsten.
Från en promenad här om dagen. Lika barn leka bäst. Idun-krokodil.
Och så en ganska vanlig bild på Idun när hon "tar igen sig". Antingen sover hon som ett barn eller så kör hon järnet.
Helsyskon med Vidar men från årets kull, så ett år yngre.
Söt som socker. Vi tar henne som foderhund nu till och börja med så får vi se sen vad som händer. Det är uppfödaren som har sparat henne som framtida avelstik men de kände att de har för mycket med de hundar de har redan så de ville placera ut henne i ett mer aktivt hem.
Har nu hämtat hem Vidar och han är vid gott mod och mycket piggare än jag trott. Vinglar lite av narkosen men annars är det ganska full fart som vanligt. Nu har han äntligen fått äta lite grann också. Väldigt nöjd!
De har inte kunnat se någonting konstigt i vare sig mage eller tarm men de har tagit en mängd prover som ska skickas på analys och som vi får svar på om ca 2 veckor. Veterinären tror ju att det bara är kraftig magkatarr just för att magen nu bara knorrar också, han är ju inte lös i magen och/eller kräks speciellt mycket. I vintras när det här kom så började det ju med lös mage och det var ju först efter flera månader som knorrandet började. Så jag tror ju fortfarande att han har ätit något förra vintern som drog igång magbesvären med diarré och sen blev det för mycket för magen så det har blivit någon störning i den som satt igång magkatarr. Vi skulle nu prova att ge magkatarrmedicin några veckor istället för kortisonet och se om det funkar nu när han inte har lika mycket besvär som i våras. Det är ju lite snällare än kortison och vi skulle ge det morgon och kväll för det är ju under natten han blir dålig då det blir för långt mellan måltiderna och förbränningen är hög. Sen fortsätter vi med fyra måltider/dag, mindre men oftare och så får vi se om proverna säger något.
Imorgon ska Vidar göra en endoskopi för att försöka utreda hans magbesvär som aldrig riktigt vill ge sig. Han är bra om han äter kortison men när han är utan det så kommer besvären tillbaka inom någon vecka. Inför undersökningen är han tvungen att fasta i 36 timmar! Det är lång tid för en liten hungrig hund. Stackarn tror att vi helt glömt bort honom. Han ser så himlans ledsen ut.
Förutom fastan så får han idag laxeringsmedel i olika former och på olika tider för att magen och tarmen ska vara helt tom imorgon. På grund av detta så jobbar jag hemma idag och imorgon. Och fy tusan vad det är skönt och så mycket man får gjort också, det är verkligen min grej. Var väl därför distansplugg alltid har funkat så bra för mig.
I lördags var det 6 månader sedan Neo lämnade jordelivet och flyttade till hundhimlen. Än idag så fäller jag någon tår nu och då. Det finns inte ord som kan beskriva saknaden och tomrummet. Min älskade, vackra svarte följeslagare.
Saknar den mjuka pälsen, de pussvänliga mungiporna och de fantastiskt snälla ögonen. Saknar hans värme i sängen och mysstunderna på mornarna. Att lägga sig på golvet bredvid honom och bara kramas. Ja, jag saknar till och med tjatandet på promenaderna då han vägrade lyssna för att det "luktade så gott". Jag saknar allt och han kommer alltid vara med mig i hela mitt liv även fast han inte längre finns här fysiskt.
Världens bästa hund, hoppas du vilar i frid och har det bättre än bäst för det är du värd alla dagar i veckan, alla minuter om dan i all evighet!
Jag och Vidar har gått en tävlingslydnadskurs de sista fyra veckorna och igår var avslut på kursen och då hade vi en träningstävling. Vi gjorde alla moment i lydnadsklass I förutom apporteringen och det gick superbra. Vi fick bra omdöme och det är bara några småsaker vi måste fixa till. Bland annat så slarvade han lite med ingångarna och sätter sig lite för långt ifrån mig samt lite snett både på inkallningen och på hoppet men det är fort fixat. I ställandet så gav jag dubbelkommando genom att dutta honom på nosen med handen men det är för att det inte riktigt sitter ännu, alla gånger, speciellt inte när man blandar momenten med liggande och inkallning före. Sen är han snabb på att sätta sig från ställandet när jag är på väg tillbaka till honom men det har blivit bättre och med lite mer stadga så ska det nog lösa sig snabbt också.
Läggandet under gång gör han jättefint och platsliggningen har han hittills alltid klarat.
Så det vi verkligen måste lägga krut på nu apportbocken. Är anmäld på tävlingen den 20:e men men, sitter det inte då så får vi ta det som en träningstävling. Det är ju nog träning med den nya miljön som en tävling innebär.
För er som inte vet så innehåller Lydnadsklass I:
Platsliggning (2 minuter)
Tandvisning
Linförighet
Läggande under gång
Inkallning
Ställande under gång
Hopp
Apportering
När jag tävlade Neo så ingick fritt följ som ett moment och det var ingen apportering. Hade det varit samma program idag så kan jag säga redan nu att Vidar är flera gånger bättre än vad Neo nånsin var. Nu hatade ju Neo lydnad men han hade kanske tyckt att det var roligare om jag visste det jag vet idag om inlärning och träning. Man lär sig från hund till hund så är det bara.
Fy farao vad sjuk jag varit sen i tisdagskväll, legat helt däckad i stort sett. Därav dålig uppdatering, inte haft något att berätta egentligen.
Bet i alla fall ihop i torsdagskväll och åkte på kursen med Vidar, var dock mer död än levande efter en halvtimme. Hur som helst så gick det ganska bra. Han börjar fatta fotkommandot nu och vet i stort sett vad han ska göra och därmed följer han fint i fria följet också. Men vi kör väldigt korta sträckor och väldigt mycket godis, vill att han ska vara motiverad och tycka att det är roligt. Det som vi har mest jobb med är apporten. Han gör allt utom att ta den och hålla i den. Klättrar på mig, lägger sig, sätter sig, rullar, springer, klöser. Försöker nu lära in med hjälp av klicker och massa korv och inomhus där det är mindre störning. Det går framåt men kommer nog ta ett tag. Jag kom på igår att jag tror att det han är rädd för är när den åker i backen då han släpper den. För igår så tog han den och då släppte jag apporten och då släppte han den också så den åkte i backen och efter det var han mer skeptiskt igen. Han är ju lite mesig grabben. Tanken är ju dock att om han håller i den så ska den ju inte åka i backen utan jag ska ju ta den av honom inom 5 sekunder. Nåja, vi nöter väl på en stund om dagen så ska det nog lösa sig så småningom.
Ikväll ska jag och Vidar börja en lydnadskurs. Ska bli kul, behöver hjälp med att putsa till momenten för lydnadsklass I. Har inte lagt allt för mycket träning på det heller då jag är rädd att jag ska göra något fel när jag stöter på problem. Men nu jäklar hoppas jag att vi ska få till detta så vi kanske hinner starta senare i höst. Man ska alltid ha något mål att jobba mot :)
Bild från förra hösten då vi var på Tollarträff i piteå.
I eftermiddag åker jag och Christoffer till Stockholm där vi stannar till lördag morgon då vi fortsätter till Dalarna för en släktträff. Jag åker hem på måndag eftermiddag men Christoffer ska stanna i Stockholm och jobba resten av nästa vecka. Ska bli jätteroligt och jag har sett framemot det här länge.
Vidar ska vara hos Sanne som äger Neos bror Zorro och deras yngre flat Bonus. Han kommer att ha det väldigt bra men jag fick otrolig separationsångest och började nästan gråta när jag lämnade honom. Älskade hund och blödiga matte. Det är bara några dar men jag saknar honom redan när jag tänker på att jag inte får pussa på hängläpparna på flera dagar. Huvva, vad man kan bli sårbar av en hund.
Hade ju tänkt tävla agility med Vidar 1 september i Kalix men igår upptäckte vi att hunden måste vara 18 månader för att få delta och det är han ju inte. Han är 16 månader nu så det blir först efter den 10 oktober som vi får starta. Så nu får vi fortsätta träna och sikta in oss på en två dagars tävling i november i Piteå istället.
Igår på kursen tränade vi två banor vilket funkade superbra. Det som var bäst var att vi fick träna på många byten; framförbyte, bakombyte och blindbyte. Mycket bra för mig! Vi behöver fortsatt träna på att ta hindrena i lite olika ordningar och träna lite mer framåtdrivande så att han själv kan ta två hinder rakt efter varandra så att jag inte behöver springa med honom. Träna träna träna, men oj vad roligt det är :)
Idag har jag och Vidar varit och gått ett viltspårprov i öppenklass. Hunden spårade bra i vanlig ordning men fick problem på 4 sträckan och efter återgången, någonting hade passerat spåret och han ville hela tiden gå upp i skogen åt andra hållet. Detta slutade med att domaren fick hjälpa oss två gånger ner på spåret igen och då kan han heller inte sätta något pris. Tyvärr. Så typiskt, han spårar så bra annars och så har man otur med en sån grej men jaja, bara ta nya tag.
I veckan har jag och Vidar verkligen tränat. I söndags gick vi ett viltspår så även igårkväll. Förutom det så har vi klickertränat varje dag och då för att försöka få till inlevereringarna vid apporteringen och jag säger bara "Klicker is the shit". Jag fattar inte hur det kan funka men oj vad bra det funkar och vad fort han fattar vad han ska göra. Jag har aldrig använt klicker förut och jag har varit lite skeptisk mot det och inte tyckt att det ska behövas men jag är inte sämre människa än att jag kan ändra mig.
Ikväll ska vi till uppfödaren och träna lite apportering och träffa ett kullsyskon som är här från Gällivare. Förutom det ska vi såklart titta på de små söta valparna som nu är runt 5 veckor.
Bild på Vidar i den åldern. Sötare än sötast.
På söndag ska vi utställning.
Vidar är gladare och piggare än aldrig förr och han verkligen älskar livet. Han springer och hoppar och vill göra saker hela tiden. Han är så himla fin och jag älskar honom så hälften vore nog.
Men vad roligt att Neos uppfödare håller på och lägger ut såna här bilder på Facebook och skriver att de har två osålda hanar. Hon har varit på mig flera gånger om att ta en av dem.
Fan vad det rycker i min valptarm ;)
Nä det ska jag inte göra med att jag är väldigt sugen på en flat. Igår var jag och Vidar på kurs igen och då var vi i skogen och provade på lite apportering och det är en tjej på kursen som har en fantastiskt fin flat och nu visade det sig att kenneln precis har fått en kull med samma mamma. Oj då. Jag var visst tvungen att gå in på deras sida och kolla. Nu är ju valparna bara en vecka gamla så det är ju inte så mycket att se men föräldrarna ser ju fantastiskt fina ut. Tyvärr är ju hanen väldigt ung och oprövad men jag gillar att det är helt nytt blod i den svenska aveln. Jag är ju lite tveksam till för höga inavelsvärden.
Lektionen blev tyvärr inställd igår då Karro var sjuk. Red istället hemma på banan och han kändes faktiskt helt ok med tanke på att han vilat två dagar innan. Red igenom MSV C:2 och det känns ändå helt ok men sen blir det ju alltid annars på tävling. Red i de nya stövlarna för andra gången och det gick flera gånger bättre än sist. Nu kunde jag trampa ner hälarna och det tryckte inte fullt lika mycket på fotknölarna, så kanske kanske är de inridna lagomt tills Dakhar åker...och jag inte ska rida något mer förrän om så där tre år när Bella är redo ;)
Idag är det dags för Vidars veterinärbesök. Jag hoppas för min gud att de ska hitta något som är orsaken till magbesvären och som enkelt går att bota. Håll tummarna är ni snälla.
Hej och välkommen till min blogg!
Den här bloggen handlar om mig och mitt liv som heltidsarbetare och "farmansvarig". För tre år sedan lurade jag ut min älskade sambo till ett liv på farmen. Alla dar känns det inte så genomtänkt, speciellt inte när räkningarna ska betalas, men samtidigt är det ett underbart liv där hundarna får vara hundar, hästarna får vara hästar och människorna får vara människor.
Det är inte lätt alla dagar att få ihop tiden med jobb, familj, gård, hundar och hästar men det är ett underbart liv som aldrig är långtråkigt. Det finns alltid saker att göra, men det är också ett väldigt slitigt liv och jag kommer förmodligen åldras i förtid.
Men jag lever nu och jag lever bara en gång.
