När jag köpte La Brie så hade hon ett ryckte om sig att vara ett monster. Detta grundades egentligen enbart på att en tjej hade haft henne på prov i några dagar då La Brie var 4 eller 5 år gammal. Hon hade då blivit ensam i ridhuset när denna tjej red och La Brie hade då dragit iväg i en bockserie. Folk varnade mig för att hästen var livsfarlig och kastade av folk till höger och vänster. Visst, hästen har temperament och det är lite go i henne men det är ju för att hon är avlad för tävling. Då är de så, annars blir det inga bra tävlingshästar av dem. Jag skulle aldirg palla med att ha en häst som man får sitta och skänkla hela tiden. Fy fan vad tråkigt.
Jag upptäckte ju ganska snabbt att detta ryckte inte stämmer. La Brie är världens snällaste häst och när man lärt känna henne så gör hon allt för en. Tänkte på detta i fredags. Jag lastar henne själv (nu var ju dock Christoffer med den här gången). När vi kommer till Hertsön är det inte en häst i stallet men hon bryr sig inte det minsta om det utan går som en hund bakom mig och står still medans Anna behandlar henne. Christoffer hade åkt till stan medans vi höll på så jag fick vänta 40 min innan han kom tillbaka. Jag tog då en promenad med La Brie på en annläggning och en skog hon aldrig varit på innan i grimma och grimskaft och full orkan ute. Visst hon tittade lite omkring sig men skrittade snällt bredvid mig i en halvtimme. Sen stod vi vid transporten och väntade på att han skulle komma tillbaka, hon stod då och sov och jag tog på transportskydden. Fortfarande storm och det dök upp nån häst och nån människa ibland och hon kollade bara lite på dem.
Underbara, underbara häst. Hon är helt fantastiskt och jag älskar henne så. Min absoluta drömhäst, alla kategorier!


Folk brukar ifrågasätta varför jag orkar hålla på med henne då jag nu haft henne i tre år och vi fortfarande inte har kommit till start. Det jag just berättat gör att jag så gärna vill fortsätta med henne. Hon är min drömhäst och jag vet att vi är så nära nu. Det gällde bara att hitta vad det var som störde henne. Nu vet vi det och vi har börjat få ordning på det och för varje gång blir hon starkare och bättre. Jag vill ge henne denna chans men Rom byggdes inte på en dag. Det är mycket jobb då hon haft en gammal skada länge och det är mycket att bygga upp men hon har lätt för sig och hon älskar att jobba. Dock säger hon till när saker inte stämmer vilket är en fördel, för nu när vi kommunicerar så bra tillsammans så kan jag ta tag i problemet på en gång innan det gått för långt. Vi är på rätt spår, nu ska vi bara fortsätta träna.